Brytningens tid – placeringsåret 2022
De senaste åren har i en längre historisk kontext varit en exceptionell tid på placeringsmarknaden. Finanskrisen 2008 utlöste en ny verksamhetsmiljö, och dess utmärkande trender har enbart stärkts under eurokrisen 2011 och ytterligare i början av coronakrisen 2020.
Vi är vana vid centralbankernas exceptionellt lätta penningpolitik, vare sig det gäller räntor med vilka man beviljar kortfristig finansiering till affärsbanker eller direkta värdepappersköp på andrahandsmarknaden. Vi är också vana vid en långsammare ekonomisk tillväxt och en mycket låg inflation. Detta trots att penningvolymen som är i omlopp i det ekonomiska systemet har ökat kontinuerligt i förhållande till nationalprodukten. Monetaristerna har drivits in i ett hörn under det senaste årtiondet.
I efterhand är det lätt att konstatera att perioden har varit exceptionellt gynnsam ur placerarens synvinkel. Det har varit svårt att förlora pengar om portföljen är ens lite diversifierad enligt tillgångsklass och -slag. Räntorna har sjunkit (priserna på obligationer har stigit) samtidigt som aktiemarknaden har blivit dyrare.
Samtidigt har det uppstått en helt ny generation av yngre placerare som enbart har levt i en nollräntemiljö. Att jämföra placeringsobjekt med traditionella modeller som baserar sig på framtida kassaflöden har förlorat sin betydelse, eftersom de riskfria räntor som ligger till grund för diskonteringsräntorna i synnerhet i euroområdet har pressats till minus av centralbankerna på icke marknadsvillkor. Det går enkelt att motivera de höga priserna på riskplaceringar och på motsvarande sätt argumentera för deras överlägsenhet i förhållande till ens lite riskfriare kontrollgrupper. Det förra kanske för sin del förklarar populariteten av kryptovalutor och meme-aktier samt de höga värderingarna av vissa förlustbringande företag.
Osäkerheten och irrationaliteten ökar i allmänhet alltid när rådande trender bryts. På placeringsmarknaden leder detta till större och snabbare prisrörelser, ofta nedåt, åtminstone tillfälligt.
I början av coronakrisen 2020 stärktes de ovan nämnda makroekonomiska trenderna när de verktyg som byggts upp under finanskrisen och eurokrisen återinfördes i snabb takt. Både penning- och finanspolitiken lättades kraftigt med hjälp av historiska lärdomar för att stävja den ekonomiska krisen. En känsla av början på slutet låg i luften.
Under andra halvåret 2020 och under det senaste året har man äntligen kunnat se tecken på förändringar i verksamhetsmiljön.
Den ekonomiska tillväxten har återhämtat sig snabbare än trendtillväxten från de lägsta nivåerna under coronaåret och inflationstakten har ökat betydligt. Utöver det som nämnts ovan har man i samhället tagit ett massivt steg framåt i utnyttjandet av olika hjälpmedel som effektiviserar arbetet, både i fråga om efterfrågan och utbud. Det är därför sannolikt att detta äntligen kommer att återspeglas i västländernas produktivitetsstatistik under de kommande åren.
Centralbankerna har redan stegvis börjat strama åt sin penningpolitik. Man har minskat köpprogrammen för värdepapper och de första räntehöjningarna har redan ganska tydligt kommunicerats till marknaden. De längre marknadsräntorna har också börjat stiga och överskridit de nivåer som rådde före coronakrisen både i USA och i Europa. Nivåerna är dock fortfarande exceptionellt låga, men på kortare sikt har riktningen på ändringen en större betydelse.
Inflationen förblir sannolikt ett frågetecken under flera månader framåt och skapar förvirring på marknaden. I ökningen är det fortfarande till stor del fråga om faktorer på utbudssidan till följd av coronarestriktionerna, men även en snabb återhämtning av den totala efterfrågan och stigande energipriser underblåser pristrycket.
Den relativt måttliga marknadsränterörelsen i förhållande till den ökade inflationen visar för sin del att placerarna ser informationen och en åtstramning av penningpolitiken som centralbanken kommunicerat om som ett övergående fenomen. Det är den utmaning vi står inför. Så länge katt-och-råtta-leken fortsätter mellan marknadsförväntningarna, de realiserade inflationssiffrorna och centralbankernas kommunikation kommer volatiliteten på placeringsmarknaden sannolikt att förbli hög. Detta är förståeligt, eftersom leken har att göra med de viktigaste trenderna under det senaste årtiondet och med fortsättningen på dem.
Det är sannolikt att man under innevarande år kommer att finna en ny konsensus mellan marknadsaktörerna. Detta kan slutligen innebära en högre inflation och högre marknadsräntor, men också en relativt god fortsatt ekonomisk tillväxt, ökad efterfrågan på investeringar och produktivitetsökning.
Den ovan nämnda miljön är i allmänhet mycket bra med tanke på riskplaceringar, såsom aktiemarknaden, men vägen till den nya miljön är inte rak och på vägen lönar det sig åter att förbereda sig på fart, farliga situationer och en högre marknadsvolatilitet.
Samu Lang
Portföljförvaltare